Gläds så för andra som får världens glädjebesked <3, men själv känner man sig återigen ledsen för vår egen skull, vår olycka.. Vill inte bli bitter men så fort det blir nära eller så känns det extra jobbigt.. Till och med att mina närmsta tycker att det är jobbigt att berätta en sån sak för mig om deras lycka.. som jag absolut inte vill ta ifrån dom!
-Varför de, frågar jag?
-Men att livet ska vara så orättvist..
Kan inte annat en hålla med!
Är jag en bitterkärring som inte fullt ut kan glädjas för andra utan själv bli ledsen för sin egen skull???vavava???
-Varför de, frågar jag?
-Men att livet ska vara så orättvist..
Kan inte annat en hålla med!
Är jag en bitterkärring som inte fullt ut kan glädjas för andra utan själv bli ledsen för sin egen skull???vavava???
3 kommentarer:
<3
Jag har själv känt samma sak en gång i tiden och tror att det är helt normalt och mänskligt att känna så! Man kan bli glad för andra men samtidigt bli ledsen för sin egen skull utan att vara en bitter kossa!
Jag håller tummarna för att ni är nästa på tur!
Det är skitjobbigt det där, man slits mellan två helt skilda känslor. Givetvis kan man vara glad för andra trots att man samtidigt håller på att gå sönder. Det känns som att man själv missar tåget gång på gång medan alla andra susar förbi. Men jag tror att det är svårt för dem som inte varit i samma sits att förstå den känslan.
Skicka en kommentar